Bra samarbete i individ- och familjenämnden

Flyktingar, invandrare och integration är heta ämnen. Jag vill dela med mig av några lokala politiska reflektioner.

I oktober 2014 valdes jag in som 2:e vice ordförande, dvs oppositionsledare, i individ- och familjenämnden. Det är den nämnd som bland annat ansvarar för flyktingmottagande. Några månader senare kom den stora flyktingvågen och plötsligt fanns hundratals, så småningom tusentals, nya flyktingar i Västerås.

Inom kommunen kan vi politiker inte påverka antalet flyktingar – det är en statlig fråga. Däremot kan vi göra mycket för integrationen.

Snabbt insåg jag att en nyckelgrupp var de ensamkommande flyktingbarnen. Utan nära anhöriga blir kommunens insats (eller brist på insats) avgörande för hur integrationen lyckas för dem.

Barn i allmänhet utvecklas bättre i familjehem än i HVB-hem (barnhem). Alltså försökte vi placera de yngre ensamkommande barnen, upp till 15 år, i familjehem. De äldre fick bo på institutioner.

Placering i familjehem innebär att föräldrar tar emot barn som inte är deras mot kontant ersättning från kommunen. Det var brist på familjehem i Västerås redan innan flyktingsströmmen. Snabbt steg oron att bristen skulle leda till att alltför unga tvingades bo på institution. I detta skede började en hårt trängd förvaltning gradvis sänka kvalitetskraven på familjehemmen.

Efter en tid började jag märka att andra invandrare, som själva varken kunde svenska eller hade jobb, anmälde sig som frivilliga familjehem. Kommunens tjänstemän såg sig tvungna att tacka ja till sådana erbjudanden i brist på alternativ. Vi politiker ombads godkänna placeringar i trångbodda hem, hos personer som i många fall ur flera aspekter var olämpliga som fosterföräldrar. Några hade vi inte ens hunnit utreda.

Redan under 2015 sade jag ifrån att jag inte ville medverka till placeringar av detta slag. Jag var övertygad om att de skulle leda till bristande integration och uppkomsten av segregerade parallellsamhällen.

Många och detaljerade samtal med nämndens ledande politiker följde. Ganska snabbt kunde vi enas om att egenförsörjning, goda kunskaper i svenska och tillräckligt stor bostad skulle vara krav på föräldrarna vid varje familjehemsplacering, oavsett om barnet var svenskt eller flykting. Vidare kom vi överens om nolltolerans mot placeringar utan föregående noggrann utredning.

Två år senare märker vi nu stor skillnad i kvaliteten på de familjehem vi placerar hos. Det är en fröjd att se hur våra tjänstemän lyckats omsätta kraven i praktiken. Det är också en fröjd att se hur vi faktiskt lyckats rekrytera nya, och bättre, familjehem än dem vi tidigare ratade – familjehem som i många fall drivs av en genuin och ideell vilja att göra gott. De som tidigare framförallt såg familjehemsuppdraget som en väg till försörjning göre sig framöver förhoppningsvis inte besvär.

Att åstadkomma förändringen har krävt uthållighet. Västerås har flera hundra barn placerade. I flera fall har vi tvingats till omplaceringar utifrån de kvalitetskrav vi nu orkat ställa.

I det långa loppet är det min tro att både barnen och samhället tjänar på att dessa kvalitetsribbor lagts fast och högt. Betoningen av språkkunskap och egenförsörjning kommer att stärka de krafter i samhället som i strävsamhet vill göra rätt för sig. De nyanlända barn som växer upp i familjer med sådana ideal kommer i många fall att influeras av dem.

För att denna förändring blivit möjlig vill jag tacka de politiker jag närmast samarbetat med i nämnden. Dessa är: Ann-Louise Molin Östling (S), Marie Sundström (MP), Anna Thunell (MP), Viktoria Högström Unell (M) och Tobias Revenäs (L). Vi har inte alltid varit överens om allt, men vi har lyssnat på varandra, vilket gjort att frågorna både fått en nyttig och allsidig belysning – och dessutom landat väl. Jag önskar att fler politiker på fler ställen vore som mina kollegor i individ- och familjenämnden.

 

Debattartikel publicerad i VLT 28 november 2017.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *