Olagligt att tvinga fram snabba inflyttar i äldreboende

I VLT den 23 december tar Solveig Nilsson (S) och Elisabeth Wäneskog (KD) till orda under den braskande rubriken “Jesper Brandberg (L) har fel om äldrekö”. Det är dock högst oklart på vilket sätt S och KD menar att jag haft fel.

Istället för att visa detta utmynnar artikeln tvärtom i ett erkännande av att S och KD faktiskt står bakom den nya politiken att slänga ut gamla ur kön till äldreboenden om de tackat nej till erbjudna platser.

Stadsledningskontoret har i en skrivelse till kommunstyrelsen den 9 november påstått att rätten till plats numera ska upphöra redan första gången den äldre tackar nej. Nilsson och Wäneskog tycks mena att detta är feltolkat av Stadsledningskontoret.

Först när man tackar nej en andra gång ska man få beslutet “omprövat” (läs: löpa risk att bli utslängd ur kön). Att den politiska majoriteten i Västerås är oense med sitt eget Stadsledningskontor om vilka beslut man fattat är illa nog.

Möjligen visar detta hur dåligt genomarbetad den nya policyn är. Värre är dock att Nilsson och Wäneskog inte förstår att det överhuvudtaget inte är en bra idé att hota med att slänga ut äldre ur kön.

Precis som VLT:s ledarsida konstaterat 3 januari kommer denna politik att göra att de äldre inte vågar tacka nej. Och att de därför tvingas flytta till orter och stadsdelar och boenden där de inte kan trivas och där anhöriga och vänner får svårt att besöka.

Socialstyrelsen konstaterar på sin hemsida att det kan finnas många skäl för en äldre person att tacka nej till en viss plats på ett visst äldreboende. Socialstyrelsen konstaterar också att ett “nej tack” inte får vara skäl att ompröva själva biståndsbeslutet.

Att den statliga kontrollmyndigheten uttrycker sig på detta glasklara vis tycks inte röra S och KD i ryggen. Damerna Nilsson och Wäneskog anser sig uppenbarligen stå över både den statliga kontrollmyndigheten och lagen!

I skriften Allmän förvaltningsrätt (Lundell, Strömberg, 2001, s. 71 ff.) framgår vilka lagrum som ligger till grund för Socialstyrelsens bedömning. Där konstateras att det i Sverige inte är tillåtet att ompröva gynnande förvaltningsbeslut enbart med hänvisning till att den enskilde tackat nej till en plats.

Denna omständighet har också Västerås Stads egna jurister varit tydliga med inför sommarens policybeslut. Jag har själv av stadens chefsjurist fått kopia på den text där juristavdelningen avråder från den nya politiken, med hänvisning till de relevanta bestämmelserna i lagen.

Hur kan Nilsson och Wäneskog på detta flagranta sätt ignorera juridisk sakkunskap och riksdagsbeslut? Har Nilsson och Wäneskog varken respekt för Socialstyrelsen, stadens jurister eller den juridiska litteraturen på området? Har S och KD överhuvudtaget brytt sig om att sätta sig in i gällande regler?

I sin insinuanta artikel riktad mot mig påstår Nilsson och Wäneskog att “flertalet andra stora kommuner gör på liknande sätt”. Jag uppmanar härmed Nilsson och Wäneskog att skyndsamt och offentligt tala om vilka kommuner de avser!

Avslutningsvis kan jag konstatera att Nilsson och Wäneskog satt i system att undvika debatt i sakfrågan genom att istället skriva om huruvida kön till äldreboenden liknar en vanlig bostadskö eller inte. Detta är att medvetet förvirra diskussionen.

Att det finns en kö är olyckligt men oomtvistat. Nu handlar frågan om hur kön ska minskas. S-styret tror att lösningen är att tvinga fram snabba inflyttar genom att hota de äldre. Liberalerna menar att detta är en absurd och olaglig väg att gå. Lösningen är fler äldreboenden – inte hot och minskad valfrihet riktad mot de svagaste.

Debattartikel publicerad i VLT 11 januari 2017

 

 

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *