Skatten, staten och moralen

På våren 1976 gick Astrid Lindgren till hårt angrepp mot den socialdemokratiska omoral och girighet som kom till uttryck i ett galet skattesystem. Pomperipossa-artikeln fick enorm uppmärksamhet och några månader senare bröts ett 40-årigt maktinnehav för S.

40 år senare, våren 2016, skriver en av vår tids stora romanförfattare, Lena Andersson, en minst lika tankeväckande artikel om S-märkt skatte(o)moral. Andersson sätter fingret på en extremt märklig uppfattning i vår svenska samtid – nämligen att det skulle vara omoraliskt av medborgaren att försöka behålla sin egendom. Lena Andersson pekar på följande märkliga förhållande: i Sverige 2016 anses det girigt om människor inte godvilligt lämnar ifrån sig merparten av det de tjänar på ärligt arbete – samtidigt som det anses fint, nästan nobelt, att i godan ro sitta i en eka och meta, utan att bidra det minsta till de allmänna behoven.

Lena Anderssons text (DN 16/4) handlar i grund och botten om samma sak som Astrid Lindgrens. Staten och samhället kan inte ta sig vilka friheter som helst med medborgarna och deras egendom. Statens väl och ve är inte meningen med vår tillvaro på jorden. Tvärtom riskerar en alltför stor, glupsk och slösaktig stat att komma i konflikt med, och förstöra, vår inneboende strävan att arbeta för oss själva och varandra, till ömsesidig glädje och nytta.

Min företrädare som ledare för Folkpartiet Liberalerna i Västerås, Birgitta Nilsson, fyllde 80 år häromveckan. Hon brukar säga att en politiker alltid ska föreställa sig en sväng på stan med en insamlingsbössa före varje nytt beslut om en ny offentlig kostnad. Hur skulle det vara att stå på Sigmatorget med bössan i hand och be om ett bidrag till en ny förskola på Gäddeholm? Skulle någon förbipasserande frivilligt lägga i pengar? Om svaret är ja bör politikern enligt Birgitta Nilssons tumregel säga ja till den nya utgiften. Är svaret nej bör politikern säga nej.

För mig har Birgittas tumregel hittills i år lett mig till att rösta nej till en rad nya utgifter i kommunen. Jag tror inte att särskilt många västeråsare frivilligt skulle donera till ett nytt flådigt huvudkontor för Mimer. Inte heller tror jag att en bössa märkt “lyxladugård Gäddeholm” skulle rendera några bidrag. Hur är det med fisktrappa i Svartån? Tveksamt. Stora kontantbidrag (dessutom olagliga) till enskilda näringsidkare på Björnön? Ännu mer tveksamt.

En annan läsvärd publicist som tagit till orda under våren är PM Nilsson. Hans genomgång av ekonomistyrningsverkets första årsprognos för 2016 var skakande läsning för alla oss som på allvar bryr oss om integration och social hållbarhet. Tyvärr tycks inte den nuvarande S-MP-regeringen höra till denna skara. Ekonomistyrningsverket (ESV) visar med all önskvärd tydlighet att merparten av den nuvarande högkonjunkturen beror på kraftigt ökande offentlig konsumtion. Utgiftsområdet migration ökar från 20 miljarder 2014 till 66 miljarder 2016. Ökningen av den offentliga konsumtionen är nu den högsta sedan 1981, det år då folkhemmet ofta sägs ha kulminerat.

Baksmällan efter 60- och 70-talens våldsamma expansion av offentlig sektor blev lång och smärtsam. Baksmällan den här gången riskerar att bli än värre. ESV räknar med att medelarbetstiden liksom sysselsättningsgraden kommer att sjunka dramatiskt i Sverige. En anledning är att Sveriges nuvarande arbetsmarknadsregleringar omöjliggör anställning för dem med mycket låg utbildning. En annan anledning, fortfarande enligt ESV, är regeringens beslut om slopad bortre parentes i sjukförsäkringen och försämrat jobbskatteavdrag. I S- och MP-regeringens Sverige ska det bli lättare att vara sjukskriven och mindre lönsamt att arbeta.

Från Liberalt håll har vi signalerat att human och solidarisk asylpolitik är ett stort och viktigt socialt åtagande. Sverige har råd med ett sådant åtagande, men det kan inte vara oändligt. Dessutom måste Sverige vidarereformeras för att främja arbete, studier, företagande, frihet och ansvar. Detta är viktigt både för oss som bott här länge och för dem som kommit nyss. S-MP-regeringen söker i sommar strid för att bevara stelbenta LAS-regler, skyhöga marginalskatter och rigida lönestrukturer. Detta är ett säkert sätt att köra integrationen i botten och cementera ett vi-och-dom-samhälle med ett förorternas utanförskap baserat på etnicitet. Så bygger vi inte vidare på den svenska modellen. Tvärtom. Så körs den i botten. Istället borde politiker, både lokalt och centralt, anamma Birgitta Nilssons lackmustest. Genom ökad hushållning och minskat slöseri kan jobbskatter, och därmed trösklar, sänkas på arbetsmarknaden. Det gynnar ett inkluderande och social hållbart samhälle, där den svenska modellen reformeras och utvecklas istället för att skrotas via rödgrönt slöseri parat med skattemani.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *